Igår morse så åkte jag iväg till affären för att jag såg att mitt paket hade kommit från Fitnessguru.
Blev superglad och när jag luktade på proteinpulvret så ville jag bara dricka upp allt på en gång!
Fick även en provförpackning med protein pulver med smak av Kiwi och youghurt som jag ska smaka idag efter träningen.

Testade även att ta en One Heat på morgonen men ska jag vara ärlig så vet jag inte om något kändes annorlunda. Har i alla fall tagit en idag och ska se om det förändrar träningen något :)
 
Jag kommer att jobba 11-12 timmarspass de här två dagarna så jag har med mig lite extra matsäck. Det blir inte bara en matlåda utan även frukt och idag har jag med mig en powerbar som jag tror är supergod!
 
 
Jag tycker att det är mycket lättare att äta nyttigt de dagarna jag har tränat, för om jag äter onyttigt känns det som om jag har förstört träningen. Men jag måste verkligen komma igång med frukosten. Det är min svagaste sida..
Igår blev det i alla fall frukost trots att jag inte tränade (pga tatueringen). Det blev en härlig frukost och jag insåg att det verkligen är lättare att få i sig frukt när den är uppskärd. Tar lite mer tid att klyfta men jag tycker att det är godare på något konstigt sätt :D
 
Så äggmackor på fullkornsbröd, persika, körsbär och valnötter. Precis lagom frukost för mig :)
 
 
 
Kan inte ens komma ihåg när jag satte min fot på ett gym senast..
Saknar mer och mer att lyfta tugnt och jobba med muskelgrupper.
Som det ser ut nu, tidsmässigt och ekonomiskt så kommer jag kunna komma tillbaka till gymmet om ungefär två veckor och jag längtar verkligen.
 
Visst går det att köra lite mage och enkla benövningar hemma, men inget slår att lyfta fria vikter..
Så nu ska det bli ordning igen på den här bruden. Har varit en sån slacker på senaste och jag mådde verkligen bra av att vara 3-4 dagar på gymmet och ta ut mig helt varje gång.
 
Har verkligen fått en kärlek för cardio och jag kommer att behöva köra mycket sånt i sommar så jag orkar både Blodomloppet (10 km) och Halvmaran (2.1 mil), men jag vill verkligen kunna hitta ett sätt att kombinera cardio, styrka, jobb och vänner. Tänker bara ge mig fan på det helt enkelt ;)
 
Miss these days..
På senaste har jag inte haft någon motivation till att träna.
Senast jag var ute och rörde på mig var 13 maj, och senast jag gjorde övningar hemma var dagen efter.
Och senast jag var på gymmet var över en och en halv månad sedan och då hade jag innan dess inte varit på gymmet på 3 veckor på grund av sjukdom och liknande.
 
För er som följer min blogg eller känner mig vet att min motivation kommer från mig själv, men på senaste har jag låtit andra påverka mig väldigt mycket.
Jag får mer och mer höra att jag inte gör något annat än att träna. Och när jag inte tränat på två och en halv vecka så famkallar det faktiskt mer negativa känslor att höra att det tydligen är det enda jag gör..
Så även om ni tycker att jag tränar för mycket, snälla håll det för er själva, för det är inget som bidrar till att jag mår bättre.
 
 
 
Just nu är jag i alla fall väldigt nöjd med min kropp, jag provade ut en bikini idag efter som att den från förra året kräver att jag håller upp den.
Kändes väldigt skönt att känna mig så bekväm med att ta på mig en bikini.
Så i år kanske jag till och med får lite färg, fast jag hatar att sola! ;P
 
Lite skillnad från förra året:

Igår var jag på en otroligt intressant föreläsning om HBTQ-personer inom idrotten.
 
Jag insåg att idrott inte är för alla och att det måste ske stora förändringar, inte bara inom själva idrotten utan runt omkring i samhället.
Att få sparka på en fotboll, kasta en basketboll eller åka skridskor ska inte behöva medföra ångest och depression. Och nu pratar jag om barn.
 
Försök att tänka dig (vilket säkert är svårt för många, mig också) att du är född i en kvinnokropp, men du känner dig varken som kvinna eller man, och på idrotten i skolan delar läraren in tjej och kill lag.
Idrotten är väldigt jobbig för många som det är, folk som inte tillhör HBTQ, men jag kan inte ens tänka mig hur det känns att inte veta vilket omklädningsrum man hör hemma i.
 
På föreläsningen så pratade en person om folkbildning, och det är där jag tror att vi måste börja. Idrottsledare måste få utbildning inom HBTQ för att de här personerna ska kunna få sparka på en fotboll utan att det ska medföra mer lidande än glädje.
 
 
Jag vet att man bara kan börja med sig själv och jag är verkligen inte perfekt på något sätt, jag vill bara försöka få folk att kanske försöka öppna ögonen ibland och inte se samhället i en heteronormativ vinkel.
Gårdagen blev en riktig ögonöppnare för mig och jag fick en riktig motivationsrusch att tänka mer på att alla människor inte ingår i heteronormen utan att de egentligen är en väldigt liten del av vår befolkning som gör det.
 
 
 
Det finns två kategorier träningsmänniskor som jag skulle vilja hylla, som jag kan finna mig själv bli djupt imponerad över.
 
Mammor
På friskis finns det ett träningspass för mammor och deras bebisar, Core mamma.
Jag tycker dessa kvinnor är helt fantastiska som gör en sån här sak, som tar sig in till ett gym med sin lilla för att träna och samtidigt träffa andra mammor som också vill komma i form.
När jag själv är i gymmet och ser på de här mammorna så blir jag nästan lite stolt, tycker verkligen att det är häftigt att de hittar tid att ta med sig sitt barn för att själv få unna sig träning.
Där snackar vi verkligen inga ursäkter!
Jag hoppas att jag fortsätter vara så aktiv när jag får barn (om hundra år).
Och jag vill inte bara hylla de mammor som tar sig till gymmet, utan de mammor som drar en powerwalk med barnvagnen eller vad som helst för att få lite motion.

Läs mer bra råd om du precis fått barn här
bild från google.se
 
 
 
Joggare i alla väder
Den här kategorin träningsmänniskor är jag så fruktansvärt avundsjuk på och vill verkligen bli sån här person. Förra veckan  var det snöstorm en dag, jag hade varit nere på biblioteket och på väg hem såg jag flera personer som hade trotsat ruskvädret och var ute och joggade eller sprang.
Vart hittar en människa den motivationen!? Eller är det bara jag som är för bekväm av mig?
Jag är så grymt imponerad över människor som har den motivationen att inte skippa en löprunda, hur illa vädret än är. Så starkt!
 
 
Människor med motivation, det motiverar mig :)
Jag har under en lång tid nu fått höra att jag inte gör något annat än att träna.
Det syns på min facebook, min instagram och min blogg (som förövrigt faktiskt är en träningsblogg?).
 
Jag går i skolan på heltid, jag får två tillfällen att träna på gymmet under mina skolveckor och då passar jag på. På måndagar har jag 1,5-2 timmar på mig att träna innan jag åker till skolan och tisdagar är jag för det mesta ledig.
Ges tillfälle att träna någon mer dag i veckan så tar jag givetvis den chansen.
 
Att träna gör mig glad, gymmet är min pojkvän för tillfället och den relationen är väldigt stark. Jag förstår inte att någon som får mig att må bra, orka med och dessutom gör mig fysiskt starkare, kan få andra människor att ha så mycket åsikter om. Visst är det mycket positivt som jag får höra, vilket gör mig väldigt glad!
 
 
Jag har gått ner 18 kilo, på ett bra sätt, jag har inte stressat något eller svält mig själv, jag har hälsosamt gått ner 18 kilo. Nu när jag nått något av en målvikt, så vill jag inte fortsätta gå ner i vikt, om det kanske är det folk är oroliga för? Om det är så, så kan jag säga att jag legat på samma vikt i snart 3 veckor, jag går inte ner mer i vikt nu.
 
Det här är något jag älskar, och det jag gör är inte något som är skadligt för mig utan tvärtom, bara bra för mig på alla sätt och vis.
De som inte kan acceptera det behöver inte läsa min blogg eller kolla på min instagram, men det jag gör där är bara att försöka inspirera och motivera människor att även dem göra vad de älskar och vill göra (oavsett vad det är!) och det kommer jag inte sluta med. Och jag kommer inte sluta träna, för jag kan inte ta bort en del av mig själv som jag älskar.
 
 
Har velat skriva det här länge, men har varit rädd för att trampa någon på tårna eller göra någon ledsen, kommer säkert få kommentarer om det här utanför bloggen. Men just i denna stund är det skönt att få skriva av sig.
 
 
 
Jag väljer att göra det jag älskar, det som gör mig glad, det som får mig att må bra.
Blir bara mer och mer motiverad av att se mig själv i spegeln,
jag är inte klar, inte nära, men jag satsar inte på att gå ner i vikt längre,
nu är det centimetrar, millimeter, detaljer som jag satsar på. Och det är verkligen
inget lätt arbete ska jag säga er!

Vet inte varför men jag har fått intrycket av att visa verkar tro att jag bara ser ut så här,
men jag har betalat för mig kropp med blod,svett och tårar. Ingenting med min träning eller
resan att nå mina mål är lätt. Jag kör inte på några genvägar eller quickfix, jag tror inte på sånt.
Jag kämpar, och har kämpat, precis som vem som helst annars, att få den kroppen jag vill ha.
Så ni som tror att det är lätt att träna och gå ner i vikt, att det bara är något som händer, tänk om.


Närmar mig
 
Det är många som frågat mig hur jag har gjort för att ha gått ner i vikt och hur jag gör för att orka fortsätta att träna.
 
I somras så fick jag nog, det gick inte att skylla på "sambokilona" längre (jag och min dåvarande kille hade liksom bott ihop i 3 år) utan jag hade lagt på min väldigt många kilon bara. Fel kost, ingen motion och definitivt ingen motivaion.
Jag började gå under sommaren, gick en runda som var ungefär en mil och gick den rundan 3-4 gånger i veckan. När konditionen hade blivit lite bättre varvade jag promenaden med lite jogging och försökte att tänka lite mer på vad jag åt. Innan hade jag tagit en till portion även fast jag var mätt, bara för att det var så gott.
Jag försökte byta ut det som gick med fullkorn, åt mer grönsaker och fortsatte att gå.
 
Här är en bild ifrån början på juni när jag var på semester i Grekland
 
Under hösten hade jag praktik på en ungdomsgård, vilket betydde att jag tre dagar i veckan kunde vara på gymmet innan jag skulle "jobba". Och under den perioden missade jag bara att gå på gymmet 2 gånger.
Jag började med att mest stå och nöta på löpbandet körde mellan 7-12 km per gång, och då gjorde jag det alla tre dagar jag var på gymmet.
Det var inte förrens runt slutet av oktober som jag började lyfta fria vikter, innan hade jag mest hållt mig till maskinerna och var lite för skraj att ställa mig med grabbarna och lyfta.
Det var i samband med det som jag även började äta "Clean", jag följer det inte slaviskt men jag försöker tänka att äta så clean som jag kan, och jag mådde bättre, inte bara fysiskt utan även psykiskt.
 
 
Jag tror faktiskt inte att det är svårast att börja, utan att hålla igång, man måste hitta rutiner och rätt saker som motiverar en. Min motivation är faktiskt att se bilder som den här ovanför och sträva efter att inte väga 68 kilo igen (låter mycket men jag är bara 156 cm :P).
Jag väger nu 50 kg och mitt mål är inte att gå ner mer i vikt utan att fortsätta med någon som jag tycker är otroligt kul; att träna :)
 
Jag motiveras, som jag tidigare nämt, av mig själv, mina resultat och mina framgångar.
Jag älskar att ha musik när jag tränar, Danko Jones är mina favoriter när jag springer
och när det är styrka har jag en blandad playlist på mobilen, mycket bas och pepp :)
Musik kanske inte motiverar mig, men det får mig att hålla igång på gymmet!
 
Sen finns det de personer som motiveras av att se andras resultat, före- och efterbilder,
motiverande bilder med någon kraftfull text eller bara hakar på dieter/träningsformer.
 
Jag tycker att det inte spelar någon roll vart ifrån motivationen kommer ifrån, för så länge
du får motivation att gå en promenad, äta lite extra sallad, skippa chipsen, skaffa gymkort
eller vad det nu kan vara för att få ett hälsosammare liv, så spelar det ingen roll
vem eller vart motivationen kommer ifrån.
 
 
En kompis till mig skriver i sin blogg om att hon börjat använda en app som heter "Zombies, run",
jag är själv livrädd för det mesta och hade aldrig vågat prova, men tycket det är en sjukt rolig idé
och vill gärna tipsa om det!
Här kan ni läsa hennes inlägg om appen!
 
 
Vad motiverar dig? (alla (förutom den sista) bilder är lånade från google.se)
 
 
Ja, nu kommer det, en ny kategori till ära.
MINA ÅSIKTER
 
Idag på gymmet blev jag återigen påmind om vilken macho-kultur det är inom träning.
Jag börjar vänja mig med blickarna jag får när jag lyfter fria vikter, blickar från män som lyder
"varför står inte du på crosstrainern och putar med läpparna?".
Och det gör mig inte så mycket när jag ser att jag lyfter lika mycket som dem.
 
Men när män ska störa mig i träningen, mitt under set, så bränner något till inom mig.
Jag har tidigare spytt gala på facebook över en karl som sa åt mig att jag nog inte skulle lyfta så mycket vikter och inte göra situps på ett visst sätt "du vill väll ha en smal midja och inte stora muskler."
Där borde jag sagt något, men blev så chokad och arg över det här påhoppet.
 
Idag så knackar en man mig på axeln, under tiden jag står och lyfter 32 kg och tränar bicepsen.
Regel nummer 1. Man stör ALDRIG någon när man lyfter vikter!
"Har du långt kvar?"
Mitt emot mig står en man på en exakt likadan maskin som jag, han har hållt på i kanske 5 minuter längre än mig.
"Nej, 2 set kvar." Svarar jag och han ser på mig som att jag inte borde slänga mig med sånna ord.
"Men om du har bråttom kan du ju gå före" Säger jag arg för att visa på att det inte är ett okej beteende.
Han säger att han inte har bråttom.
 
För vissa kommer det här kanske låter som en skitgrej, men det är så mycket i det han gör som blir så fel.
Man ska såklart rotera mellan maskinerna, men jag hade kommit dit sist och var inte den som skulle lämna först.
 
Jag irriterade mig en stund på det här, men omvandlade sedan irritationen till styrka och presterade bättre.
 
Det finns mycket jag vill skriva om hur machokulturen ser ut på gymmet, men bara den här händelsen blev en halv uppsats så det får bli en annan gång.
 
 
Arg tjej tidigare idag.