Lilla Lady

Efter att jag sprungit 300-400 meter så inträffade något underbart; eufori.

Det kändes helt fantastiskt att springa. Jag trodde att kroppen skulle säga emot, just för att det var så längesedan jag sprang, men kroppen ville bara ha mer.

 

Så jag sprang faktiskt det längsta jag någonsin sprungit.

Efter att jag sprungit den vanliga rundan på ca 6 km, så sprang jag den igen.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag mådde tipp topp efter en distans på 1,2 mil. Och min kropp lär inte gilla mig så mycket imorgon.

 

Men det var verkligen eufori, jag fick massa tankar och idéer om hur jag vill att min träningshöst ska se ut.

Fick en härlig kommentar av en vän idag om att jag nog hittar peppen bara jag tar mig ut igen, hon känner mig riktigt bra hon :)

 

Det blev inte den bästa tiden i världshistorien, men just idag struntade jag i tiden, hade faktiskt inte kunnat bry mig mindre. Det kändes stort att bara ta mig ut och att dessutom ta beslutet att springa 1,2 mil är en grymt stor seger.

 

Som sagt helt slut efter springturen.